Sopra le nuvole abita tutto ciō di cui ho bisogno:
le mie intuizioni chiare come luce diurna,
le mie certezze di folgori guizzanti,
e sulle nuvole vivo o, stessa
bianca, nel sole che abbaglia,
irraggiungibilmente felice nel cenno dell'addio.
Addio, miei boschi di gioventų.
Vi abitano mostri
non metterō mai pių piede sulla terra.
Mi portō un'aquila sulle sue ali
lontano dal mondo
ho pace.
Mi siedo sulle nuvole e canto
sulla terra cadono gocce di mercurio dell'irrisione -
da cui crescono erba - solletico e volate in aria fiori.

Edith Södergran
La lira di Settembre
1918

Visan från molnet

Uppå molnen bor allt vad jag behöver:
mina dagsljussäkra aningar mina blixtljussnabba vissheter,
och på molnen bor jag själv
- vit, i sol som bländar,
oåtkomligt lycklig vingande farväl.
Faren väl, min ungdoms gröna skogar.
Odjur där husera -
jag sätter aldrig mer min fot på jorden.
Tog en örn mig upp på sina vignar -
fjärran från världen
har jag fred.
Uppå molnen sitter jag och sjunger -
ned på jorden droppar det kvicksilverhånskratt -
därur växer kittelgräs och flyg-i-luften-blommor.

Edith Södergran
Septemberlyran
1918